James Bates

Han vågade språnget ut över den utmanande avgrunden. Han vågade överge det välkända, att nollställa en flera decennier lång uppmärksammad konstnärskarriär. Han utmanade sig själv att börja om i mogen ålder, pröva sig själv och sin publik med ett inbyggt krav att den här resan delvis var mot okänt mål. Och konstnären var inte längre medelålders utan så här långt, när du ser dessa utställningar, är bilderna gjorda av en konstnär som faktiskt bara är fyra år ung. Resan har i en mening alltså bara börjat och den tycks full av möjligheter. Och nu när han har landat på den säkrare sidan så helt övertygande med dessa två samtida och samtidiga utställningar, så genljuder de av skapande energi, en hel del revanschfärgad ilska och en sällsynt förmåga att komma ned på kreativitetens fötter igen, omskakad, men i mina ögon helt oskadd – ja pånyttfödd.

När jag såg de här bilderna första gången tänkte jag på en ekbacke på senhösten. Inte för att de här bilderna till det yttre efterliknar några sådana, utan för att det är ett klassiskt europeiskt landskap i en grundläggande mening som ofta är eller har varit utgångspunkten för bildkonsten. Nu är natur och landskap ändå klangbotten i många av de nya bilderna, men det handlar mer om den teknik han använder, nej rättare, uppfinner. Just den egenartade metoden och mediet är fortfarande i sin utvecklingsfas. Här finns en inbyggd resa som fascinerande nog ännu inte är över. Jag tänker framförallt på den investerade energin denna metod kräver. Den ger som mervärde ett överväldigande visuellt intryck. Tänk dig så här: Ekbacken med marken täckt av torra prasslande nötbruna eklöv, och så börjar det falla kornsnö. Lyssna nu! Hör du hur prasslet först börjar lite stillsamt och förstrött prövande för att sedan fylla luften med ett helomfattande ljud som blir till ett sorts virtuellt rum alldeles för sig självt där i scenhöstens allmänna tystnad ute i naturen. Precis ett sådant men inre mentalt - som uppstår av den visuella energin i dessa verk - hör jag när jag ser han målningar, eller hur vi nu skall beteckna dessa nya bilders tekniska karaktär.

Men vi kanske först skall närma oss brottet, bytet av bildvärld. Vid alla former av förnyelse är brottytan intressant, vad vi väljer att avvika ifrån, vilken väg vi tar och vad vi överväger att ta med från det gamla eller det vi fysiskt lämnar. Framförallt kräver det dock mod, att våga utsätta sig, kanske för ett möjligt och totalt misslyckande - inte minst i kreativa situationer eller roller. Kanske att modet att våga bryta sig loss, tornar upp sig som den enda vägen därför att livsnischen där man hitintills levat, eroderar snabbt och hotar att helt försvinna. I en sådan egenspeglad eller av yttre krafter påtvingad situation, blir valet kanske inte så svårt - men energikrävande. James Bates nya väg, och brottytan i hans konst, är såväl spännande som ytterligt intressant. Låt oss granska den där brottytan lite närmare: den har både vassa och mjuka kanter. Den innehåller sprickor ända från barndomen. Och det är som sagt en pånyttfödd konstnär, endast fyra år gammal, trots att han uppnått de femtio i faktisk ålder, som själv med oförskräckt öppna ögon, knäckte den gren han satt på. Det kräver ett stort mod.

James Bates tidigare inriktning var under lång tid skulptur. Med sin klassiska skolning var det ändå en skulptur som under postmodernitetens 1980-tal bröt med traditionen och klassiska material, men utan att tappa traditionella skulpturala storheter som plasticitet, materialkänsla, rumslighet och uttryckskraft. Och just det senare var betecknande för hans skulpturala arbeten. All konstnärlig verksamhet är starkt kopplad till minne och tid. Det kan handla om närliggande minnen eller lösdrivande fragment från en barndom som plötsligt eller repetitivt återkallats till nuet. Konstnärliga handlingar och verk handlar väldigt ofta om denna återkomst till nyckelminnen eller händelser ur det förflutna som ständigt bearbetas, vrids och vänds på, distanseras och återtas, smeks eller hatas. Kanske något som lösgör smärta, rädsla, stark lust, eller ordlös trygghet. Det är på något sätt den väsentligaste magin som omgett och omger James Bates konst, oavsett om det är skulptur eller måleri. Fast här på den här brett upplagda ”återkomsten”, då han uppträder som målare, finns det en tidigare länk ned i barndomen till just måleri. Bilden finns att se på en av de två aktuella utställningarna. Det är en påfallande habil målning utförd av en tonårig-elev och motivet är hans egen skola med omgivningar. James Bates fick genom sin framsynte bildlärare testa att måla i olja på riktigt och förstås god vägledning av den intresserade läraren. Det blev just den målningen. Den hovrar där i bakgrunden som en viktig klangbotten av erövring inför hans nya måleri så många decennier senare. Inte minst efter så viktiga anhalter på vägen i hans liv som konstskolorna i Liverpool och Royal College of Art i London, och att sedan, istället, åtminstone huvudsakligen, uttrycka sig via gränsbrytande skulptur.

Men det finns en konsekvens i det James Bates gör oavsett vilket medium och material han väljer, och det handlar om processen. Den är det viktiga. Det är där energi framförallt investeras och det är där den utvinns eller kommer till synes. Skulptur är att i en vid mening inte enbart forma en idé till något fysiskt, utan att också forma ett material utefter den idén - den fysiska processen. För det är det som syns i hans nya bilder - måleri som något mycket fysiskt. Hans nya bilder handlar ytterst om detta: att undersöka, att utröna ett materials uttryckspotential, dess formuleringshorisont. Man kan tala om de nya bilderna som pannåer försedda med en sensitiv hud. En tjock påtagligt fysiskt förnimbar målerisk yta, ärrad, sårad, hopläkt, på nytt mörbultad. Eller hur de intensiva och rikliga avskrapen på golvet i ateljén från bearbetningarna av bilderna, då han fysiskt direkt mejslar, karvar och skrapar fram motiven ur de färg- och vaxskikt han lagt, blir återbrukad som ballast i nya färgytor i nästa bild. Processen kan knappast bli mera fysiskt påtaglig, rent av en sorts genetisk fortsättning i nästa målning, eller en kretsloppstanke där energin i arbetet, restprodukterna, återbrukas och återföds hela tiden. Dynamiken är påfallande. Verket som idé tumlar på som en förnimbar kraft i arbetets omedelbara avfall – i det som tas från enskilda målningar, själva reduktionen, det bortvalda - som om det är själva arbetet som är det egentliga verket och bilderna möjligen delresultat eller kontrollstationer att tankegången lever vidare. Hans arbete med den här produktionen av bilder har bitvis liknat en nästan industriell produktionsprocess, inte i meningen att han gjort samma motiv om och om igen, utan i mängden och arbetsinsatsen, i in- och output. Det är verkligen imponerande och omtumlande kraftfullt.

Om James Bates skulpturala arbeten mera byggt på en suggestiv materialkänsla och färgmässig lågmäldhet, men en desto starkare betonad fysiskhet hos objekten, äger hans nya arbeten såväl denna fysiskhet som en uppvriden, ja, högljudd kolorit. Det är intensiva färger, det är stundtals moddigt sedimenterat. Måleri som en skräpig avlagring full av fantastisk artikulation, och berättelser inte bara kompositionellt till innehållet, utan just till sin sammansättning - ett direkt fysiskt måleriskt djup. Det är inte ett måleri som vill använda mediets traditionella kurragömmalek mellan sin arbetsmässigt kontrollerade yta och de texturer den söker föreställa, representera. Det här måleriet är brutalare än så. Man kan faktiskt tala om en kraftfull målerisk kropp som har monstruösa drag med en dragning åt det kaotiska och okontrollerade, det gränsöverskridande. Det finns i dessa bilder en oerhörd fysisk närvaro men även en stark inre bild av ett symboliskt landskap. De har en surrealistisk underton som närs av ett uppror mot normaliteten. Många av kompositionerna utgår från slumpvis valda utgångspunkter, ett vykort, en bild i en tidning. Det finns en avsiktslöshet i motiven genom valet av massbildens slentrian, men som James Bates transformerar till något med närmast demonisk kraft. Han klär hela tiden av oss den osynliga vanligheten för det som brinner där bakom eller borde göra det: livet självt som annars bara tickar på fram mot döden, om vi inte tar kontroll över tidens flöde, valen i våra liv, andras intentioner att störa våra livslopp eller hjälpa dem på traven. Jag tycker mig ibland ana ett sorts frustande ursinne eller malström i dessa bilder som balanserar mellan total harmoni och kaos, mellan upplösning och struktur. De genljuder av denna ton av mental kornsnö som framkallas i betraktarens inre. Bilderna sjunger av det kraftfält konstnären lämnat efter sig genom det sätt han utsatt sig inför varje bilds tillblivelse. Här finns inget säkert facit.

Du ska ta emot dessa bilder som de är. Vad de är, är jag mycket osäker på i en strikt genremässigt bestämning. Och det är heller inte intressant. Måleri är ett av många uttryckssätt i dagens konst. James Bates kunde ha valt något helt annat, som digital fotografi eller installationer som byggt på en relationell estetik (vilket några av hans större skulpturala verk faktiskt också gjort) men istället har han valt en helt annan väg, som delvis är ny, delvis gammal, där finns traditionens gropar att falla i och nya osedda att snubbla över. Det finns ett rufft och charmigt oslipat drag över dessa två bildkollektioner. Men i grunden är det oerhört vackra bilder, vackra i meningen att de osminkat reflekterar, eller gestaltar liv. Både i det större spannet, i själva vår miljö, våra landskap och våra drömmar och fasor, och de ger oss samtidigt symboliskt bärande passager till vårt inre utan ett uns av idyllisk förställning. Det är bilder som kan vara lika frätande som upplivande, betagande som oroande. Du måste dock komma ihåg att de är gjorda av en blott fyra år gammal konstnär med en medelålders mans erfarenhet. Spännvidden i tid blir enorm och energin därefter. Det är en konst som lika fullt är ny och sökande osäker på sin verkliga räckvidd och utvecklingshorisont. Det återstår löftesrikt nog för både konstnären och oss andra att få upptäcka.

Visst hör du hur kornsnön efterhand ger landskapen liv i hans bilder? Det prasslar i James Bates kreativ lövhögar som han ständigt återvänder till, för samman, delar upp, river sönder och formerar på nytt i detta grymt omtumlande måleri.

Stefan Nilson - konstkritiker