TEXT FÖR UPPLÄSNING UNDER INVIGNINGEN I ÖREBRO LÄNS MUSEUM:

James Bates nya måleri – ett möjligt sammanhang

Det klassiska landskapsmåleriet finns ofta som en alldeles påtaglig men ibland avlägsnare klangbotten i båda James Bates nu aktuella utställningar i Örebro och Kumla. Landskapsmåleri som genre är idag mer eller mindre fossiliserad. Den har spelat ut sin aktiva och progressiva roll. Eller har den det? James Bates nya arbets- och uttryckssätt kanske pekar mot en överraskande vitalisering.

Landskapsmåleriet som självständig genre utvecklades först i flamländskt måleri av namn som Paul Brill och Jan Vermeer. Landskapet blev en egen storhet, inte som tidigare föreskrivet och stiliserat staffage eller som mytologiska och symboltyngda inslag. Men först under 1700-talets andra hälft och en gryende modernitet, när människan kopplade loss sig själv från naturen, blev vi både utomstående betraktare och skildrare av den. Italienskt måleri med Piranesi i spetsen utvecklade det som kallats vedutamåleri: oerhört detaljerade och realistiskt återgivna landskapsvyer. Många tecknades med camera obscura för att få rätt perspektiv och var så detaljtrogna att de kunde användas både fortifikatoriskt och topologiskt av militären och vetenskapen. Canalettos Venedig-scenerier är sådana exempel.  Den främste av dessa vedutamålare var annars fransmannen Joseph Vernet som också kom att bli den stora förebilden för den förste svenske landskapsmålaren, den från Sydnärke bördige Johan Sevenbom.

Med fotografins framväxt under 1840-talet försvann allt mer landskapsmåleriets inflytande trots utvecklingen av friluftsmåleriet i exempelvis Frankrike, och senare nationalromantikens högstämda bilder. På bara något årtionde utvecklades landskapsfotografiet lika kraftfullt som porträttfotografiet inom det nya mediet. Vedutamålarnas ansträngningar att närmast fotografera sina motiv , överflyglades av den nya exakta ljusteckningen. Inte minst i USA kom just landskapsfotografin att bli en mycket stor och populär genre, och vars jordmån var det jungfruliga och av människan orörda landskapet. Det tycktes som om fotografierna förmedlade en verklighet sett av ett öga opåverkat av det mänskliga subjektet, ett tillstånd eller en känsla som vedutamåleriet så hett hade eftersträvat. Landskapsfotografins numera klassiskt monumentala panoreringar skapades av namn som Timothy O´Sullivan, William Henry Jackson, Edward Curtis , samt något senare av Edward Weston, Anselm Adams och Alfred Stieglitz samt ett antal namn till. De bildade alla skola för nya generationer fotografer.

Måleriet övergav slutligen den fysiska verkligheten för att istället utveckla modernismens inre, en för varje konstnärssubjekt unik egenodlad värld. Fotografin å andra sidan utsattes under 1980-talet och framåt av postmodernismens ifrågasättande av mediets transparens och sanningshalt. Även landskapsfotografiet drogs in i den kritiken. Därefter har det fotografiska mediet dessutom drabbats av en omvälvande teknisk utveckling genom den digitala fotografin, vilket gjort att det digitala mediet till en del motsvarar måleriets utveckling under modernismen: mot inre virtuella världar snarare än en redovisning av vår närmast fysiska som vi upplever med våra sinnen. Ur den aspekten är den amerikanska fotografen Sally Mann mycket intressant som en pendang till det utvecklingssteg som James Bates tar i sina två aktuella utställningar. Förutom sina porträttserier som hon blivit mycket omtalad och ifrågasatt för, har hon i återkommande sviter skildrat sydstaternas klassiska landskapsscenerier. Fast hon gör det på sitt eget sätt utifrån den mäktiga amerikanska landskapstraditionen inom fotografin. Sally Mann arbetar med analog storformats-kamera och använder sig av glasplåtar med egenblandad emulsion. Man kan säga att hon återvänt till de tekniker som användes under fotografins barndom. Hon experimenterar just med den ljuskänsliga emulsionen och varje exponering innehåller en hel del avdrifter som skulle kunna liknas vid slump. Hennes bilder präglas därför av fotografins klassiska ”inspelning” av det magiska ögonblicket, den frusna tiden, landskapet så som det sågs just då. Samtidigt betonar hon genom att emulsionerna flagnar och bubblar sig, att där finns ett medium, att den genomskinlighet som gjort att vi trott på den fotografiska bilden som sann och dokumentär, här blir ifrågasatt. Mediet gör sig påmint som förmedlare av det autentiska. Samtidigt får hennes bilder en särskild fördjupad laddning just därför: det avbildade och mediet ingår en dynamisk symbios. Den flagnande hinnan av en händelse i bildens ytplan låter oss ana det tvetydiga i mediet.

Och nu är vi framme vid James Bates nya bilder som, jag vill påstå, faktiskt gör samma sak som Sally Manns: arbetar sig ned genom den måleriska ytan och inkorporerar grundmaterialet, bäraren, i form av pannån, i själva bilden och uttrycket. Det går inte att särskilja den klassiska tvådimensionella bilden med sitt illusoriska tredimensionella bildrum från det färgmedium i form av akrylfärgen, eller själva det fysiska objektet han utför den på. De smälter samman och blir ett objekt med skulpturala kvaliteter. Med en egen metod som utforskas samtidigt som han föder sina bilder, kan man säga att han i en mening skrämmer liv i en klassisk målerisk genre. Han har bytt spår och testar en delvis oprövad väg. Han stör sitt medium med den flagnande eller genombrutna bildytan. Han tillför fysisk bearbetning, slipar, kratsar, skär sig ned i pannåerna. Tar bort färglager och material, sopar upp avskrapet och lyfter in det igen som ballast i nya färglager. Måleriet får nästan formen av ett väsen, en påtaglig kropp.

Här är subjektets närvaro tydlig, ja den är närmast furiös i sin intensitet. James Bates säger sig vilja få måleriet att rocka loss och han gör det tydligt med den energi han investerar. Bilderna är både sitt illusoriska innehåll av landskap, inre, yttre, visionära, apokalyptiska, men i en utvidgning av det måleriska fältet och till skulpturala dimensioner. Han formar det till en reliefartad yta av elementär fysisk närvaro. Frågan är om vi inte här får uppleva hur lite ”fossilt material” från landskapsmåleriets klassiska era, isolerats som identifierbar dna-information, och som James Bates sedan lyckats odlat nytt liv i. Hörs inte en respektingivande rytning inifrån denna nyfödda bildvärld…?

STEFAN NILSON - Konstkritiker